IDAG
Är trött nu. Har lite ångest över ett besök härhemma. Paranoid som jag är vågar jag inte skriva om vad det rörde sig om. Men troligen kommer det att innebära ytterligare ekonomisk belastning på mig. Jag ORKAR verkligen inte! Just nu är min ekonomi så kaotisk, jag har i stort sätt samma inkomst som förut, men jag har svårare att klara mig. Dels så är det ju de förbannade lånen, som jag btw INTE betalade av nåt på förra månaden.
Iom att jag har varit sjuk, så har jag bara låtit allt falla. Jag glömmer att betala räkningar, jag har högre inläggningsavgifter (för att jag har varit inlagd mer) Vilket betyder säker 500 extra i inkassoavgifter varje månad. Och nu har jag på nåt sätt helt gett upp tanken på att ha en någorlunda ordnad ekonomi. Ska på möte på SOC imorgon, med en budget/skuldrådgivare. Jag får hoppas att det ger något. Grejjen är att jag har ju inkomst på över normen, men jag har ingen som helst ekonomisk framförhållning. Jaja, får se hur det går imorgon.
läkarbesök
Jag ringde min BA idag, för att jag verkligen behöver ett möte med min läkare. Ny ansökan om aktivitetsersättning ska va inne till FK senast den 1a. Hon, min BA var inte anträffbar, men min KP svarade i tfn. Tydligen hade min läkare sökt mig o velat prata med mig idag. Det känns läskigt. Jag menar, vad kan han vilja? Sätta ut ännu en medicin? Abrupt friskförklara mig så att jag står utan försörjning? Vara allmänt otrevlig? Ha synpunkter på nånting som jag o min BA kommit överens om och vilja ändra våran överenskommelse? Hursomheslt, det känns inte bra.
sysselsättning
Jag ringde min handläggare på soc idag, ang sysselsättning. Jag har blivit beviljad att börja på återbruket! Jag och hon ska dit på studiebesök/samtal nästa onsdag. Hoppas att det blir bra. Hoppas att min läkare inte beslutar ngt som raserar detta. Jag är livrädd för att komma ut på den öppna arbetsmarkanden igen. Inte så att jag har kasst självförtroende, utan att jag tror att det kan bli svårt. Främst för att det är så psykiskt påfrestande att vara arbetssökande. Alltså, jag är ju inte fysiskt handikappad, jag klarar ju av att ta mig till ett arbete, jag klarar troligen av att göra saker. Det är inte det, det handlar snarare om hur länge jag klarar av att arbeta. Med vad och hur. Jag fixade ju att vara brevbärarare, när jag väl bfann mig på arbetsplatsen, men jag ahde ju 11 (!!!) karensdagar på ett år. Jag mådde inte bra psykiskt, jag mådde ännu sämra av att sjukanmäla mig, trots att jag kunde gå o stå o se o prata utan besvär. Det går liksom inte att säga t chefen, "Du, jag är ledsen o har ångest ida, jag kommer inte". Idag kanske situationen kan vara lite annorlunda, nu har jag trots allt en psykisk sjukdomshistoria, kankse mer acceptabelt att vara borta då...
Men sen är ju frågan till vilket pris ska jag arbeta? Tom idag, när Lia bor hos sin pappa har jag svårt att få vardagen att fungera. Om jag sedan har ett psyksikt påfrestande arbete uppepå det blir det ju ännu svårare. Och, hur blir det med mitt boendestöd om jag börjar arbeta? På återbruket kan jag själv bestämma vilka tider jag ska jobba, så jag kan planera in BS. Men det lär ju knappast vara poppis att sticka ifrån jobbet för att städa o diska hemma. Liksom "alla andra klarar ju av det".
Jaja, ska väl inte ta ut alla bekymmer i förskott, får se hur det gåt imorgon.
rådisar
Imorgon ska jag till Farsta och hämta en bur, så roligt! Då kan jag köpa råttorna i övermorgon. Har kollat på ett par i Högdalen och Hagsätra, de var så sööööta.
Jag hatar att inte kunna lita på mig själv :( Börjar fundera på om det här kankse är nåt psykryck. Men jag vill inte att det ska vara det. Jag vill kunna lita på att mina beslur ät genomtänkta. Men jag kan aldrig göra det. Suck. Men, liskom, nu när jag funderar på om jag gör rätt, så tänker jag att jag är terapiskadad. Det ingåt liskom i "terapin" att alltid ifrågasätta allt. Det kan ju gå för långt ibland.
Idag på ICA var det tre chokladkakor för 15 kr, som jag köpte. Jag har ägnat skitmkt tid på att tänka igenom saken såhär i efterhand. Är det här början på ännu en bulimiperiod? Är det tröstätande? Fast eg kanske det handlade om att det var skitbilligt och att jag helt enkelt var sugen. Alla ens handlingar behöver inte vara djupt psykologiska :D (jag har ätit en och en halv, inte direkt hetsätning, jämt fördelat över dagen, har haft ytte-pytte ångest, men det har varit hanterbart och jag har inte tänkt mer än flyktigt på att kräkas eller straffa mig själv)