HELGEN
I fredags
slängde jag luren i örat på S. Jag ringde o vi pratade om att det var halva priset på vinterjackor på HM, sen sa jag att jag hade köpt ett hus till råttorna. Hennes kommentar var "Neeeeeeeej, NEJ!!! Neeeeeeeeej. Har du skaffat råttor, tänk på att du inte kunde3 ta hand om katterna" Där slängde jag på luren. Alltså, jag fattar att är skeptisk, men tonen hon använde var så förnedrande, som om jag är ettt mongobarn som har bajsat i kastrullen eller nåt. Jag slängde alltså på luren o ingen av oss har kontaktat varandra. Jag vet faktiskt inte hur det kommer att bli. Den kommentaren var så dömande, kastade tillbaks mig till sjukheten. För att detta med råttorna kanske var ettt impulsryck. Det var ett impulsryck...jag såg dem i måndags o köpte dem i torsdagds. Och jag var också på nåt sätt medveten om att det var ett impusryk, men om jag hade pratat med mina psykkontakter hade de försökt att hindra mig. Därför fick de reda på det nu. Mammma ljög jag ju också för, sa att de tillhörde nån kompis t sanna som skulle resa bort. Lååååångresa blir det för den kompisen......
Nu, jag tycker om råttorna o så, jag blir bara rädd för min inpulsivitet. Jag kan ju lyssa på vad andra säger, men jag har svårt att ta mig till det.

Och det känns som jag har en liten vecka av impulsbrist framför mig nu. Alltså, så som jag beter nig o tänker nu, är precis samma saker som innan jag slutade på LPT (enl STgöran var jag hypomanisk, enl min läkare omogen, regredierad óch resonerade naivt. Jag vet inte om jag ska skita i att kotakta vården, eller bara låta det gå på o hoppas att jga inte gör för dumma saker.

Jag hittade en bokhylla i groven, 2000*80 som jag släpade upp helt själv, jävligt duktigt!!! Men jag ska be mamma o komma o hjälpa mig o slänga ut de jag inte inte vill ha kvar, möbler o sånt o få hjälp med att bära upp resten av det som jag såg som intressant. Helst vill jag själv gör det på en gång, men jag har inte muskelkrafterna.